Den 8:e mars firar vi här på jorden den internationella kvinnodagen. Diverse event anordnas för att antingen demonstrera mot ojämlikhet eller hylla alla fantastiska kvinnorättskämpar. Men hur funkar det i himlen för alla kvinnliga kämpar som numera befinner sig i en helt annan dimension? Firar dom eller demonstrerar dom?… eller vänta nu… behöver de verkligen demonstrera i himlen? – kanske är lika rättigheter en självklarhet och orättvisor som bortblåsta i guds rike?
En dag lär vi alla få reda på hur det funkar i himmelriket. Men jag hoppas att mina förebilder ändå blickar ned på oss här på jordelivet och sänder goda energier och kämpaglöd så att vi orkar kämpa för lika villkor för oss och kommande generationer.
Låt mig presentera mina förebilder:
Sophie Sager F 1825 – D 1901 – fantastiska Sophie Sager blev en viktig förebild i kampen för kvinnlig frigörelse när hon som första kvinna i Sverige anmälde och drev sitt eget våldtäktsmål år 1848. Mannen försökte försvara sig genom att hävda att Sophie var sinnessjuk men Sophie vann och mannen blev dömd för övergreppen – något som var helt unikt för den här tiden. Hade varit en ära att träffa Sophie, måste varit en smart kvinna som kunde stå upp för sig själv och hävda sin rätt.
Astrid Lindgren F 1907 – D 2002 – älskade Astrid, en vacker förebild som tog oss med in i sagornas värld. Hon hade en stark berättarröst som t o m fick Ryssland att försöka svärta ned hennes namn i en nationell kampanj där man hävdade att hon var nazist. Här är ett av hennes mest spridda citat:
”När människor med makt, slutar att lyssna på folk. Då är det dags att byta ut dom”.
Förutom att vara barnboks-, sångtext- och manusförfattare kämpade Astrid för barns rättigheter och var starkt emot all form av våld, aga och andra förtryckande uppfostringsmetoder. Jag minns när jag med stolthet gav bort boken Pippi Långstrump i Söderhavet till pojken som jag hade hand om under min au-pair tid i London.
Fadime Sahindal F 1975 – D 2002 – modiga Fadime kämpade för sina rättigheter att tycka, känna och leva på det sätt som passade henne. Fadime förälskade sig i en svensk pojkvän vilket inte accepterades av den kurdiska familjen som förskjuter henne. Situationen eskalerar och hon mördades av sin pappa i ett s.k. hedersmord. Fadime kämpade också för andra som var utsatta för hedersförtryck genom att informera om detta i ett Sverige som inte var bekanta med företeelsen. Hon höll ett tal två månader innan sin död:
”Trots att jag fått betala ett högt pris så ångrar jag inte att jag tog mitt besluta att ta min frihet och gå. Självklart är jag mycket ledsen över det som har hänt och det som jag har förlorat, men jag varken är eller tänker bli bitter över det som hänt, för i så fall skulle allting som har skett varit till ingen nytta. Min familj har förlorat sin heder och en dotter och jag har förlorat alla mina när och kära. Det som har hänt är inget som man kan göra någonting åt men jag tror att det är viktigt att man lär sig någonting av det så att sådana fall inte upprepas. Oavsett vilken kulturell bakgrund man har bör det vara en självklarhet för varje kvinna att både få ha sin familj och det liv man önskar sig. Men tyvärr är det ingen självklarhet för många tjejer.”
Inga Spangenberg F 1928 – D 2006 – min älskade faster Inga, min stora supporter och skyddsängel. Inga var en otroligt varm och humoristisk person med nära till skratt. Inga drabbades av polio i unga år vilket resulterade in en förtvinad och obrukbar arm. Detta handikapp lät inte stoppa henne. Inga jobbade som telesupport för en jourlinje för utsatta kvinnor, något som hon tyckte om och som föll sig naturligt för den person hon var, empatisk och in lyssnande.
Till Inga kunde jag komma med mina funderingar och problem, hon tog sig alltid tid att lyssna och fick mig att se på saken utifrån olika synvinklar. Hennes orubbliga stöd till mig och vad jag än företog mig var oerhört skönt och gick ibland lite till överdrift. Hade jag sökt tre olika jobb, var Inga helt övertygad om att jag skulle få alla tre.
När min första dotter föddes var det självklart att hon skulle döpas till Inga i mellannamn. Jag tänker ofta på faster Inga och saknar henne, speciellt när jag behöver prata med någon men det känns ändå tröstande att hon alltid verkar finnas i min närhet.
Vad är då det som förenar denna brokiga skara?
Mina vackra och fantastiska förebilder vad har de gemensamt? De har alla på något sätt behövt stå upp för sig själva, ingen av dem accepterade orättvisor och de har medvetet eller omedvetet inspirerat kvinnor och barn. Till min stora glädje så ser jag att rättvisegenen återfinns i min yngsta dotter som så instinktivt reagerar på orättvisor och vill hjälpa de som inte har förmåga eller kunskap att försvara sig själva i olika situationer. Det ger mig hopp om en finare och rättvisare värld framöver.
