Innan jag hade sett dokumentären ”Älska mig för den jag är” hade jag redan läst ett antal artiklar och kommentarer om den. Hade en kluven känsla inför att se den, både ville och inte ville. Det som slog mig allra mest när jag väl såg dokumentären var att en så begåvad och fantastisk kvinna som Josefin, som har så mycket kärlek runt omkring sig från vänner och familj, ändå kan vara så maktlös och fast i en hopplös situation.
Kan bara tänka mig förnedringen och sorgen hon måste känt när hennes älskade kallade henne för ”din feta grisfarmar fitta”, en helt annan sorts smärta än smärtan från den fysiska misshandeln som hon utsattes för.
Att omgivningen kan bli förblindad av vältalighet, kändisskap och status är ju något som förbluffar, eller är det så att det enklare att inte se, att inte bli involverad?
Jag säger som Babben ”Det var inte så det skulle sluta”
